Varje mänska behöver en stubbe. Eller i alla fall en sten, eller en stock eller någon annan plats för eftertanke, avskild åt att bara vara. Idag har jag suttit på en trädstock högst upp i backen under skidliftarna och förundrats över hur allt som verkade så viktigt där nere blev till småsaker, knappt urskiljbara från varandra, när jag såg dem uppifrån. Vinden har strykt ut spänningarna jag hade i pannan och kylt mina kinder fruset röda.
Hade det inte varit så fuktigt i markerna hade jag lagt mig i backen och rullat hela vägen ner, jag hade landat med utslaget hår i höstvåt gräsdoft och varken kunnat eller velat resa mig utan fått ligga där helt stilla en lång stund och titta upp mot himmelen medan jorden blev stilla igen under mig. I stället nöjde jag mig med att sitta på stocken och andas efter uppförsbacken, med dova höstskogar utbredda under mig och horisonten knappt synlig i fjärran.
Ofta är det mitt vuxna jag som säger åt mig – ja riktigt beordrar mig – att sakta ned, ta det lugnt, vila. Men idag gjorde jag mitt inre barn till viljes när hon lyckligt ivrig tog mig i handen och ledde mig till en alldeles särskild tänkeplats, till blå bergstoppar, lukt av fuktigt höstgräs och upp i den höga oktoberhimlen. Och jag skrattade tillsammans med henne åt vinden som rufsade mitt hår och åt alla de små saker jag knappt kunde se där nere. Vem kan vara lyckligare än den som skrattar med ett barn?
